Ny plats i cyberrymden!

Ja för att krånga till det för alla har jag valt att byta site. Var inte helt nöjd med blogspots användarvänlighet och eftersom jag inte har gedigen kunskap om webbsidor och bloggar (milt uttryckt) valde jag att byta. Så nu hittar ni mig här istället:

www. muchadoabouttokyo.wordpress.com

Hoppas ni följer med hit och här kan ni även få mail om när bloggen uppdateras, tryck bara på Subscribe i vänstra kolumnen lite längre ner. Och kommentera gärna! Blir så glad att att få höra ifrån er därhemma!

Mata ne!

Paatii! (パーテイー)

Vilken helt fabulous fest vi anordnade i lördags, ja en av de bästa vi haft faktiskt om jag får säga det själv (förutom vår bröllopsfest det vill säga). Eftersom vi behövde en ursäkt för att ordna en fest hade vi bestämt oss för att ha inflyttningsfest, ja några månader för sent för Björns del kanske men jag har ju trots allt bara bott här drygt en månad.

Allt man kan tänka sig vilja ha på en fest fanns med. En massa odefinierbara snacks, kakor gjorda från "Leila bakar" (som mina kära kollegor försåg mig med innan jag begav mig av), umeshubål (japp man kan använda denna fantastiska dryck till allt) och självklart en härlig blandning av svennar och japaner.

Ett ytterliggare plus till festen var också att snacksbordet växte i takt med att folk vällde in. Det är nämligen en japansk sed att ta med sig något när man går bort så allteftersom fylldes bordet på med sushi, koreanska pannkakor, kakor, grönsaker, dipp, godis, drycker mm.

Höjdpunkten var givetvis när vår gäst Ken powers anlände i full robotmondering! Det gjorde succé och festen fick ytterliggare ett lyft, det kunde inte bli bättre! Han hade givetvis också med sig en present, en dokumentsamlare... Tänk att han visste att vi alltid har papper utspridda precis överallt, japanerna börjar känna oss väl :)

Sen blev det dans, dans och åter dans. Kvällen avslutades sedan givetvis med det obligatoriska inslaget karaoke! Väl hemma kl 04.00 städade vi upp lite och kröp till kojs.

En lyckad kväll!

Mata ne!

Boktips!

Har precis läst ut en helt fantastisk bok som jag fick av systeryster precis innan jag åkte hit. Känns nästan lite tomt nu när den är utläst. Det var bara det jag ville säga.

Mata ne!

Psst... Jag väntar också förväntansfullt på Rilakkumas inlägg, men jag antar att han vill vara karl för sin hatt; Rilakkuma betyder nämligen den lata björnen...

Sushi night!

I lördags höll vi vår första sushikväll, eller, nja förresten, vi tillhandahöll med platsen att laga sushi på men i ärlighetens namn gjorde vi inte mycket i själva sushilagandet. Jag satt faktiskt mest på en barstol med en umeshu i handen och beskådade glatt hur diskbänken fylldes med en massa godsaker. Kan det bli bättre?

Ja det kan det faktiskt för som man alltid säger så vad är en riktig sushikväll utan Takoyaki (jo jag tror faktiskt man säger så, i allafall efter detta fantastiska event). Dock äger vi ju ingen egen Takoyaki maskin så en sådan inklusive färdigkokat sushiiris togs med av gästerna (det verkar enligt japaner vara en omöjlighet att göra bra ris utan riskokare, ett till livsnödvändigt köksredskap som vi är utan).

När allt var framdukat var det bara att hugga in, och det var precis vad vi gjorde. Vi åt så vi höll på att spricka och det var vansinnigt gott. Något skulle jag ju ändå bidra med så därför hade jag förberett en "Gatans Kaka" (en kladdkaka vars recept kommer från min farmor och som bakats oräkneliga gånger i Sjöblomsfamiljen). Var lite orolig (helt i onödan) att ingen skulle orka efterrätt, men när jag frågade om det var nån som ville ha "Chokoreto keki" fullkompligt jublade hela sällskapet. Fantastiskt, alla var som jag, alltid plats över för sötsaker! Och kakan, ja den gjorde succé.

Vi vet inte riktigt vem han med bisarrt roliga glasögonen på huvudet var, men eftersom han var någon av sällskapets vän var ha ju givetvis välkommen (en aning skum dock).

Jag fick även för första gången smaka det så omtalade "Natto" (även känt som fermenterade sojabönor, ja alltså jästa bönor) och som japanerna tycker är lika festlig att bjuda oss utlänningar på som vi att bjuda på saltlakrits. Wikipedia beskriver maträtten så här:

Nattō (納豆) är ett traditionellt japansktlivsmedel som görs av fermenterade sojabönor. Man äter den med ris, purjolök och wasabi-senap. Tillsammans med miso var nattō en viktig proteinkälla i det feodala Japan. Den starka lukten och kletiga konsistensen gör den till ett livsmedel som kräver en viss invänjningsperiod.

Det finns även en festlig video på YouTube som hävdar att efter man har sett den så kommer man att "enjoy natto more than before". Hm, jag vet inte, men för er som ska komma och hälsa på uppmanar jag er att titta på den så ni kan njuta av natto när ni kommer hit...

Mata ne!

Lycklig!

Det finns natur i Tokyo! Ja, måste erkänna att innan jag flyttade hit såg jag framför mig flashande neonskyltar, massa människor och asfalt, asfalt, asfalt.... Ack så fel man kan ha. Förvisso bor vi i Shibuya som består av massa neon, massa människor och... ja massa asfalt.

Men bortom neon och asfalt alldeles runt hörnet från där vi bor finns inte bara en, utan två fantastiska parker. För några dagar sedan bestämde jag mig för att utforska den andra parken lite mer eftersom det inte tog mer än 20 minuter att traska runt den första parken (Yoyogi-koen Park). Jag gick därför bort mot den andra parken (Meiji-jingu) där det ligger ett stort tempel. Jag hade fram tills dess trott att man bara fick gå på den väg där alla valfärdar till templet. Så när jag efter några meter såg en liten avstickarväg smet jag in på den och blev glatt överraskad när jag möttes av denna syn, inte en människa i sikte!

Jag traskade på och förutom några skators fula kraxanden var det helt tyst. Efter ett tag kom jag ut på en liten bro där några stod som tokiga och fotade. Det framkom inte riktigt vad som var så spektakulärt...kan ha varit en and, men jag var i alla fall bara glad att det inte var några fräsande gåsar som var anledningen till det frenetiska fotandet.

Bron ledde ut på ett stort fält och än en gång möttes jag av en spektakulär syn. Jag traskade ut över fältet och lite längre fram lekte en dagisklass nere vid en liten bäck. Ja stackars betongbarn vilken hemsk vardag de har... Påminde mig lite om Pildamsparkens utedagis även om detta förstås inte var ett utedagis, men det såg så fint ut när de lekte med pinnarna och bara naturen.... ok låter nog lite som en hippie nu, men ändå. Jag blev bara helt lycklig av att stå och titta ut över detta fält.

Lite längre fram stötte jag sedan på "Meiji Jingu Treasure Museum". Verkar vara ett fascinerande museum och man läser beskrivningen:

"What did the Meiji Emperor wear when paying homage at the Three Shrines of the Imperial Court? What did the Empress wear on New Year's and on the Emperor's birthday? Well, the answers are all here in Japan's oldest extant concrete building. On your visit do not miss the beautiful imperial carriage. Portraits of the Emperor and Empress done by the Italian, Edoardo Chiossone in the 1890s complement the collection."

Hm... intressant eller hur, men det får bli en annan gång... i ett annat liv när jag blivit intresserad av sådana saker.

Och eftersom det är Japan är det ju något som jag alltid inte ska förstå mig på, men det kändes festligt att avsluta promenaden med denna syn:

Det var allt om min fantastiska morgonpromenad!

Mata ne!

Syjunta!

Så har man varit på sin första syjunta i Tokyo. Inte dumt! Ja ska man bli en äkta hemmafru så får man ta till alla medel, och vad känns då inte mer rätt än en syjunta. Och eftersom jag så sent som i höstas upptäckt att sticka var en helt fantastisk sysselsättning (tack vare min tålmodiga symentor Hanna) passade detta utmärkt. Jag kunde ju nu inte ge upp denna hobby som passade så bra in i mitt nya liv bara för att jag valde att flytta till en annan världsdel. Till saken hör ju också att jag inte lärt mig att varken avsluta eller påbörja en ny stickning varför jag behövde träffa andra stickfantaster som kunde visa mig detta samtidigt som detta skulle vara ett tillfälle att lära känna lite nya människor.

Efter att ha googlat runt lite hittade jag Tokyo Stitch and Bitch (bisarrt namn, jag vet) och såg att de träffades precis i vårt område. Jippie, det kunde inte bli bättre! Så lite nervös traskade jag dit igårkväll. Jag hade naturligtvis varit tvungen att öva lite innan (se bild ovan) för att inte framstå som den totala nybörjare som jag egentligen är.

Det blev en mycket trevlig kväll med en udda samling människor i varierande åldrar från flera olika länder. Maten var fantastisk (ingen bränd pumpasoppa...) och istället för vanligt vin drack jag min nya favoritdryck umeshu (japanskt plommonvin). Jag hade även bjudit med en annan svensk tjej, Cilla, som jag träffade i lördags och hon lyckades sticka trots det enorma bandaget hon hade på fingret. Det finns inget som stoppar oss stickfantaster!

Just det, SR har även börjat sända en programserie på detta tema under namnet "Syjuntan". Ja det är bara sooo 2010 med stickning! Lyssna här!

Några bilder från aftonen:

Mata ne!

Pajfiasko!

I söndags skulle vi lyxa till det lite och göra efterrättspaj. Första förslaget var givetvis äppelpaj men efter att vi hållit på att svimma i affären på grund av de skyhöga priserna på äpplena bestämde vi oss för att prova rabarber. DÅLIG IDÈ! Det här med närproducerat och välja ingredienser efter säsong, ja det är ju inte bara på grund av miljön man ska göra det utan faktiskt också för smakens skull. Dumma som vi var köpte vi ändå rabarber, även om vi alla vet att rabarberns årstid inte är mitt i vintern mitt inne i Tokyo... Dock fick vi vårt straff för att behandla miljön så illa.

När vi plockade ut pajen ur ugnen såg den visserligen smarrig ut men vid ett första smakprov ur pajformen insåg vi att det smakade skitäckligt (ursäkta uttrycket). Rabarbern smakade mer som en blanding mellan selleri och gräs och inte en gnutta rabarbersmak. Då fick vi den brilljanta idén att bara äta upp pajdegen. Ja i ärlighetens namn var vi inte så ledsna för att rabarbern inte gick att äta för vem har inte drömt om få äta bara färdiggräddad deg! Vi skrapade därför glatt bort hela pajdegsöverlaget och la i varsin tallrik tillsammans med glass (se bild ovan). Mmmm så gott... till en början det vill säga! När vi hade smällt i oss hela pajens pajdeg mådde vi båda rätt illa och förstod äntligen på riktigt (alltså inte bara i teorin) varför man aldrig när man var barn bara fick äta deg, detsamma borde alltså gälla för vuxna. Men nu fick vi iallafall testa.

Mata ne!